Start with a cage containing five monkeys.

Inside the cage, hang a banana on a string and place a set of stairs under it. Before long, a monkey will go to the stairs and start to climb towards the banana. As soon as he touches the stairs, spray all of the other monkeys with cold water.

After a while, another monkey makes an attempt with the same result - all the other monkeys are sprayed with cold water. Pretty soon, when another monkey tries to climb the stairs, the other monkeys will try to prevent it.

Now, put away the cold water. Remove one monkey from the cage and replace it with a new one. The new monkey sees the banana and wants to climb the stairs. To his surprise and horror, all of the other monkeys attack him.

After another attempt and attack, he knows that if he tries to climb the stairs, he will be assaulted.

Next, remove another of the original five monkeys and replace it with a new one. The newcomer goes to the stairs and is attacked. The previous newcomer takes part in the punishment with enthusiasm! Likewise, replace a third original monkey with a new one, then a fourth, then the fifth. Every time the newest monkey takes to the stairs, he is attacked.

Most of the monkeys that are beating him have no idea why they were not permitted to climb the stairs or why they are participating in the beating of the newest monkey.

After replacing all the original monkeys, none of the remaining monkeys have ever been sprayed with cold water. Nevertheless, no monkey ever again approaches the stairs to try for the banana. Why not? Because as far as they know that's the way it's always been done round here.

Om man provocerar tillräckligt många människor får man provision!

Skrev en låt idag: Darker than Black. En total jävla plagiat-låt som endast innehåller text från en serie som heter just Darker than Black. Verserna är kopierade rakt av från avsnittsnamnen och den är mysig :)

Hursomhelst så går det jättebra med Insangel nu! Två nya låtar och en demo är på lut! Tyvärr kommer demon endast nyttjas i internt syfte till att lyssna på och ge chans till nya och bättre idéer till förändringar. Så tyvärr alla som vill höra oss... Ni får vänta lite längre och/eller komma på våra spelningar ;)

Blood covers my hands

Now it is fest

Älskling, du är hela mitt liv

Synd att jag är självdestruktiv

...du vet den där känslan man har direkt efter att man har gråtit? Huvudet känns tjockt, man har svårt att tänka, man hamnar liksom i ett sorts djuriskt tillstånd - det psykologin kallar för Detet. Man handlar enbart utefter egen överlevnad. Inget mer, inget mindre. Det handlar inte längre om att uppnå sitt livs största mål, det handlar inte om att hitta på något som ska ge minne för livet... Det handlar om att komma ut ur det som gör en svag för stunden och att lyckas bli stark nog att slåss igen.

 Jag tror det är det närmaste jag kan komma till en vettig förklaring om mitt tillstånd just nu.

 Jag är inte ute efter att hitta på något makalöst roligt. Jag är inte ens ute efter en spark från vardagslivet egentligen. Jag vill ha den där känslan av att vara stark nog att kunna knyta näven igen.

En ny låtidé sprung to mind inatt. Den är baserad på precis det här, och den planterades i en enda mening; en mening jag ältade om och om och om och om och om igen. I fyra timmar upprepades dessa ord i min hjärna: "Du säger att jag är stark när jag gråter, men vad är jag när jag håller igen?" 

Vad är jag när jag håller igen?

Vad är jag när jag håller igen?

Vad är jag när jag håller igen?

Om livet är en fest, varför är då jag bjuden?

Att vicepappa Rollo är alldeles för full, alldeles för jobbig och alldeles för högljudd på fester är ett välkänt faktum. Och jag får alltid skit av minst en person efter varje fest... Ja, jag minns ju som vanligt ingenting om alla de hemskheter jag har gjort kvällen/helgen innan. Och enligt mig lyder: minns jag det inte, har det inte hänt! (Awesome!)

Så varför blir jag alltid bjuden till fester? Är det så att jag är den saknade komponenten i den kemiska sammansättningen som är en FEEEST? Radonet i vattnet, kolet i luften, pungsparken på festen?

Det enda jag vet är följande:

DET ÄR FAN FEEEEEEEEEEEEEEEEEEST!!!

Ja, som jag nyligen uppdaterade Facebook med: Skit kommer i klumpar, men lycka likaså: Sitter och lyssnar på Stephen Lynchs nya, Foffe ringer och berättar att All Shall Perish tillsammans med massa andra bra band kommer till Stockholm i vinter (♥ ). Strax därefter ringer ENS och ber om en intervju :'D

Ja, att man inte bara begår självmord i sin eufori? Ne, vi skiter i det; för nu ska jag ner till stan.

Vill även påminna alla om min piercingverksamhet som inte har gått så bra på sistonde... JAG FINNS KVAR!

Hör av er om ni vill ha ett hål fyllt!

Ja, alltså... Ett nytt hål

Eller? ;)

"Varför går människor runt och väntar på att dö?"

 - Nyckelfrågan i min senaste låt, men även en tanke som slog mig när jag gick över tågspåren igår kväll.

Precis som alla gånger jag korsar rälsen funderar jag på döden - och då även livet. För jag ser mig alltid om åt båda hållen ifall ett tåg skulle komma och köra på mig... Och ibland känner jag mig så: som om jag bara väntar på att dö. 

   Naturligtvis ska jag väl inte klaga på livet, men jag ser ändå alltid till att (när nojjan sätter in) att jag redogör snabbt över mitt liv, förlåter de som förlåtas skall och ser till att OM jag lämnar jordelivet så har jag inget som jag skulle ångra.

   Visst, jag är väl rätt löjlig i den frågan - men TJI PÅ DIG om jag verkligen lyckas förutse min död och precis innan finna harmoni i mig själv. 

Skrattar bäst som skrattar sist!